En del holmar av krononatur är fastigheter med fast besittningsrätt som ingen har lagfart på men som är tillhörande landskapet Åland och där besittningsrätten historiskt innehas av utomstående.
På dessa holmar gäller vanlig allemansrätt medan jakt- och fiskerättigheter ligger på de som innehar besittningsrätten.
I äldre tider har det funnits jord av krono-, skatte- och frälsenatur. Utmärkande för jord av krononatur var att den inte kunde ägas av annan än kronan och lagfart kunde inte beviljas på kronojord.
Landskapets rätt till kronojorden följer av förordning om statens fasta egendom och byggnader i landskapet Åland (19.2.1954) varmed all egendom av krononatur som inte förbehölls staten övergick i landskapets ägo. Kronans (tidigare Sveriges) äganderätt till dessa holmar sträcker sig så långt tillbaka som till Helgeandsholmsbeslutet år 1282. Från 1809 övergick kronojorden till storfurstendömet Finland.
Under 1800-talet (och även tidigare) var nyttjanderätten till kronoholmarna föremål för auktion. Under 1800-talet anslog kejserliga senaten i storfurstendömet Finland i kyrkorna vilka kronoholmar sockenborna kunde lämna in anbud på. Betalningen för nyttjanderätten bestämdes i skäppor säd. Den som var villig att betala mest säd erhöll nyttjanderätten till kronoholmen. Arrendet uppbars årligen. Kronoholmarna nyttjades främst som fiskelägen och betesmarker. När en hemmansägare hade vunnit anbudsförfarandet underlades kronoholmen hemmanet. Det innebar att han hade nyttjanderätt men äganderätten stannade hos kronan. Då republiken Finland bildades och kronojorden övergick till Finland slutade arrendena att uppbäras (kanske ännu tidigare). Kronoholmarna var dock fortfarande underlagda hemmanen.
I början av 1980-talet ansökte ett antal fastighetsägare vid Ålands domsaga att de skulle beviljas lagfart på de kronoholmar de hade underlagda sina hemman. Lagfart kunde inte beviljas på kronojord så därför ansökte man också om att jordens natur skulle ändra från krono- till skattenatur. Kronoholmarnas natur ändrades till skattenatur och fastighetsägarna beviljades sedan lagfart. Två fel begicks här dels av lantmäterikontoret i Åbo och Björneborgs län som ändrade kronoholmarnas natur från krono- till skattenatur och dels av Ålands domsaga som beviljade lagfart på fastigheterna utan att det förelåg något laga fång (köp, arv, gåva, skifte, testamente, bodelning o.s.v.)
Landskapet klandrade en lagfart och Högsta domstolen (1983:73) avgjorde ärendet till landskapets fördel. Högsta domstolen (HD) konstaterade i sin dom att svarandena i den så kallade Mörskärsprocessen saknade laga fång varigenom de skulle ha förvärvat äganderätt till de ifrågavarande holmarna.
Landskapet inventerade sina kronoholmar och upptäckte att lagfart (felaktigt) hade beviljats på flera holmar och process inleddes mot samtliga lagfartsinnehavare 1996. Ärendet behandlades i tingsrätten, hovrätten och HD. I HD fastställdes att landskapet är rättmätig ägare till de flesta av kronoholmarna. HD konstaterar också att det efter införandet av nya jordabalken (1.1.1997) inte finns någon uppdelning av krono- och skattejord. Sammanfattningsvis kan sägas att HD fastställer äganderätten i de flesta fallen såsom varande landskapets samt upphäver de felaktiga lagfarterna. Trots att landskapet äger fastigheterna är de dock föremål för en fast besittningsrätt som skall inskrivas i fastighetsregistret som en särskild rättighet.
Den fasta besittningsrätten innebär att lagfart inte kan beviljas gällande dessa fastigheter. Landskapet har i fastighetsregistret antecknats som ägare till fastigheterna och den fasta besittningsrätten har registrerats. Landskapet inte har förfoganderätt över områdena och kan således inte arrendera ut jakträtten m.m. Enligt regeringens proposition till lag om ändring av lagen om införande av jordabalken (RP 214/1996) innebär en fast besittningsrätt att innehavaren av rättigheten har ensamrätt att nyttja och förfoga över området.
I kejserliga senaten för Finlands beslut om underläggande finns ett förbehåll ”i händelse om förmälde holmar framdeles blifva för någon kronans inrättning behöflige, desamma böra utan lösen eller annan ersättning till kronan åter afstås”. HD tog inte ställning till om detta fortfarande gäller eftersom det inte var föremål för processen.
Sålunda är holmarna i dag landskapsägda dock så att varken landskapet eller besittningshavarna kan få lagfart.
